Motgång.

Just när tillvaron är som lugnast, då man känner att allt går åt rätt håll, såklart slår det tillbaka på en själv. Tidigt på midsommardagens morgon somnade min farfar in, efter att varit sjuk ett tag. Såklart tycker jag det är skönt att hans strävan är över, att han får vila och träffa farmor, hans livs stora kärlek, som han har saknat så oerhört sedan hon gick bort för några år sedan, men ändå är jag så ledsen. Farfar har alltid funnits där, han och farmor bodde nära när vi var små och ställde upp med både mat och skjuts när vi skulle någonstans.
Skönast är att jag ändå i fredags, beslutade mig för att ta ledigt från jobbet och åka hem. Känns bra att få träffat honom en sista gång, även om han kanske inte var medveten om att vi var där. Men, sådant är livet, vare sig man vill eller inte.

Hoppas ni alla har det bra där ute! Ta hand om er och varandra! Kram